Bidrottningar från Sverige har hittat till Israel och till ett försöksprojekt för att utröna om de kan ha egenskaper som är positiva i kampen mot varroakvalstret. Jag har upprätthållit kontakten med Chaim Efrat i Israel, som jag träffade första gången i Kina 1993. Han är nu chef för avelsarbetet på forskningsstationen, som sorterar under jordbruksdepartementet. Eftersom de har stora problem med fluvalinatresistenta varroakvalster ville de testa Elgonbin.

Det är nu rätt många år sedan jag skrev någon rapport om arbetet med Elgonbina. Jag har varit medvetet försiktig för att inte skapa en felaktig förväntan. Det kan påpekas att det arbete som bedrivs av Buckfastgruppen i Örebro län (Elgongruppen) inte stöttas ekonomiskt från något annat håll än från gruppens medlemmar själva. Och det är tyvärr så att avelsarbete med bin inte är något som i sig själv bättrar på ekonomin för dem som sysslar med detta. Men tillfredsställelsen av att nå eftersträvansvärda resultat har ju också ett värde, och bin med bra egenskaper har betydelse i en ekonomiskt inriktad biodling och kan komma många till godo.

Resultaten av tester med Elgonbin har nu blivit sådana att det vore fel att inte dela dessa med en större publik, även om det säkert finns invändningar att göra mot en ensidig positiv tolkning till att bina är varroatoleranta. Men det är dags att låta fler få reda på vad som har hänt och vad som pågår.

Senast jag skrev om Elgonbiet, förutom mars ­98 i BT (men då framgick det inte att det var detta bi jag bl a skrev om) var i Bitidningens februarinummer 1993. Sedan dess har fler försök genomförts. Precis som de flesta andra som arbetat med bins motståndskraft mot varroa, var jag och vi i Elgongruppen inriktade på att lite kvalster, men framför allt långsam tillväxt av kvalstret var ett säkert kännetecken på varroatolerans. Det var det enda man var inriktad på att undersöka, i olika varianter. Det jag beskrev i Bitidningen mars ­98 under annonsen Varroa dödar inga bin, men virus... och i American Bee Journal maj ­98, sid 377, beskriver en omvärdering vad gäller de kriterier som är viktiga då man letar efter varroatoleranta bin.

Vad spelar det för roll om man har bisamhällen i vilka kvalsterantalet hålls mycket lågt, men bina samtidigt är viruskänsliga? Bin kan få problem med virus även vid låga kvalstermängder. Det har erfarenheter från bl a Skåne visat. Och påverkas inte bina nämnvärt av sekundära infektioner, utan har ett bra immunförsvar, då kan varroamängden spela en underordnad roll för samhällets välbefinnande. Det visar en artikel i American Bee Journal, oktober ­97 som beskriver situationen på den lilla ön Fernando de Noronha utanför Brasiliens kust. Ett förhållande som jag tar upp i BT mars ­98.Jag fick tidigt rapporter från biodlare som prövat Elgonbin, att de observerat att sådana samhällen inte uppvisat s k vinglösa bin då bigårdens andra samhällen gjort det. Vinglösa bin (eller bin med deformerade vingar) brukar vara ett tecken på att bisamhället har problem med varroa. Kan det vara så att vi i Elgongruppen i alla dessa år har haft ett varroatolerant bi, men missat det på grund av okunskap och oförstånd? Förde monticolabiet med sig virusmotståndskraft och därmed varroatolerans redan från början? Det är sannolikt arvsmaterial från det biet som utgör det viktigaste inslaget i Elgonbiet.

Försöken med Elgonbin har inte förrän nu på senare år, med den variant som finns på Bornholm, uppvisat dramatiskt lägre kvalstermängder jämfört med kontrollsamhällen. Men genom de försök som genomförts hade vi kommit en bit på väg att få ner kvalstermängderna.

Det var dock Poul Erik Karlsen på Bornholm som kom med ett mycket viktigt bidrag i urvalsarbetet avseende Elgonbiet. Tidigt på säsongen 1995 upptäckte han en systergrupp av en Elgonkombination som kastade ut drönaryngel. Och det kravlade mycket kvalster på bottnen i drönarynglet. Poul Erik hade förlorat många bisamhällen p g a varroan, liksom de andra biodlarna på ön.

Han var i färd med att ge upp och elda upp sina bin, då hans fru Birthe sa att han inte skulle göra det, utan försöka lite till. Han insåg att han måste ha annat bimaterial än han haft tidigare och inriktade sig på att försöka ta till vara det han upptäckt. Han odlade nya drottningar efter den intressanta kombination han upptäckt. Han odlade efter speciellt en drottning, kallad N01, och en dotter till denna, F100. Döttrarna parades på platsen.

Omedelbart såg han till att placera många döttrar i två speciella bigårdar, bigård 2 och 5, vilka han inte alls bekämpade mot kvalstret. 1995 var alltså första året som bina i dessa bigårdar inte bekämpades mot varroa. I dessa bigårdar behöll han dock några kontrollsamhällen av buckfasttyp, som han dock bekämpade mot varroa också 1995 och 1996. Eftersom han ändå hittills hade förlorat så många bisamhällen, 200 st på tre år, kunde han lika gärna ge dessa nya bin ett ordentligt test, om de var något att ha, annars kunde han lika gärna lägga av som biodlare, tyckte han.

Poul Erik såg snart livskraften i sina nya bin, att förlusterna försvann och att samhällena orkade växa till ordentlig styrka och ge bra skördar. Detta samtidigt som de andra biodlarna på ön hade stora problem. Antalet bisamhällen på ön har sjunkit till ca 400 från 2500. Och då har Poul Erik idag ca hälften av dessa 400.

Varför har inte biodlarna sneglat på Poul Erik mera och använt hans bin mer? Människan resonerar inte alltid rationellt. Vi människor har ju som bekant svårt att ändra ståndpunkt i olika frågor, speciellt vi biodlare verkar det som.

Idag är det faktiskt fler och fler på Bornholm som får drottningar och avläggare från Poul Erik. Det är dom säkert glada för. Faktum är att Bornholm har en unik möjlighet att bli ett "renparningsområde" för en varroatolerant bistam, om nu rapporterna fortsätter att vara så positiva att vi verkligen kan tro att Elgonbina är varroatoleranta.

Bigård nr 2 hos Poul Erik, med många fina samhällen som senast bekämpades mot varroa 1994. Bilden togs i slutet av juni 1997. Här fanns också fyra av de buckfastsamhällen som senast bekämpades på våren 1996. Ett blev samhälle 503 (se bilder nedan). Ytterligare ett fick en elgondrottning som enda "bekämpningsåtgärd" vid denna tidpunkt som kortet togs. Det tredje bytte drottning själva. Intressant att notera att den parning med elgon som följde inte räckte för överlevnad. Samhället dog tidigt på våren 1998. Det ligger närma tillhands att tro att det berodde på att elgonparningen inte påverkade produktionen av drottningens feromoner. Det fjärde samhället dog senare i juli (se bilder nedan på nr 4). Det femte samhället med buckfastdrottning fanns i bigård 5 och fick en ny buckfastdrottning, men samhället dog under vintern. De andra samhällena i dessa bigårdar och andra hos Poul Erik uppför sig som normala samhällena, utan bekämpning. 1998 i augusti genomfördes behandling med myrsyra för att utröna nivån på kvalsterantalet i Poul Eriks samhällen.

I slutet av artikeln i BT mars ­98 beskrev jag hur Poul Erik bytte drottning i några bisamhällen som höll på att gå under av varroa. Han gjorde inget annat än bytte drottning. Vad har hänt med dessa bisamhällen?Jag påstod att Poul Erik hade tre samhällen kvar av buckfasttyp som höll på att gå under 1997. Det var en feluppfattning av mig. Det var fem stycken. Men han bytte drottning i tre av dem. Ett av dessa tre fick en ny buckfastdrottning på sommaren 97.

Det samhället dog på vintern. De fem samhällena hade alltså senast bekämpats mot varroa 1996, men bristfälligt, endast värmebehandling av täckta yngelramar en gång på våren det året.

Två av samhällena fick Elgondrottningar i månadsskiftet juni/juli 97. De hade då en bistyrka på ca 6 lågnormalramar, med fula yngelytor på fyra ramar. Vinglösa bin fanns det gott om och kvalster var det lätt att hitta. Poul Erik bytte inte ens ut yngelramarna.
Så snart drottningarna var accepterade i samhällena blev ljudet, och som det verkade, "livslusten" en annan.
Då den nya drottningens bin började krypa ut, började bistyrkan öka igen.

Dessa samhällen invintrades på en full låda med friska bin 1997. De klarade vintern bra, men påfrestningarna sommaren innan gav utslag i att vårstyrkan på bina gick ner till 6 ramar. Säsongen 1998 var en ovanligt dålig säsong också på Bornholm, men dessa samhällen kan karaktäriseras som genomsnittliga denna säsong. Ingen bekämpning. 1998 invintrades de på två lådor med bin och fick sina gamla yngelramar utbytta. De behandlades med en Krämerplatta var i augusti 1998. Ett av samhällen har beteckningen 503 och finns nämnd i tabell 1. Det fjärde av de fem samhällena dog redan i juli 1997. (Se bilderna nedan.) Det femte var faktiskt det starkaste av de fem och hade tre lådor 1997. Det höll på att byta sin drottning själv och fick göra det. Det dog tidigt på våren 1998.

Det kan också noteras att våren 1996 var det tillfälle då Poul Eriks övriga bigårdar, förutom bigård 2 och 5, senast bekämpades mot varroa, då endast med en omgång värmebehandling av täckt yngel. Normalt en helt otillräcklig bekämpning.

Det är klart att det kan gå många rykten om en biodlare som påstår att han inte bekämpar sina bin mot varroa. Nu gör ju faktiskt Poul Erik det, med avelsvapnet. Bidrar han då till de andra biodlarnas problem? Knappast.

Problemen började innan Poul Erik började använda avelsvapnet. Och han har inte sina bin över hela ön. Det finns många platser som ligger tillräckligt långt från Poul Erik för att inte påverkas nämnvärt av hans bin. Biodlare där har ändå problem.
För att möta sina medbiodlare på vägen och för att få en uppfattning om kvalstermängderna i sina samhällen behandlade han många av dem med myrsyra i augusti 1998. De samhällen från vilka han samlade upp kvalstren finns med i tabell 1, med antalet kvalster angivet. Han hade inte fler varroagaller.

Den övre gruppen på 24 samhällen i tabell 1 har drottningar som är odlade från de avelsmödrar som är angivna i vänsterspalten. En rad under dessa innehåller värden från avläggare som gjordes 1998. Mängden kvalster bedömdes hos dessa som för lågt för att tas med i genomsnittsberäkningen, då dessa inte haft tid och bistyrka nog att utveckla så mycket kvalster. Längre ner i tabellen finns angivna några andra enskilda samhällen av särskilt intresse. 503 är ett av dem. 482 har en särskild historia.

Drottning 482 har en något annorlunda Elgonhärstamning på mödernet än N01-F100-linjen. Drottningen tillsattes i en avläggare 1996. Samhället behandlades inte mot varroa förrän i augusti 1998.

På våren 1997 kunde man se gott om varroa med blotta ögat, men bekämpning skedde inte. Samhället utvecklades bra och gav en bra skörd. Varroa kunde inte ses på sommaren. Det invintrades bistarkt på två lådor.

På våren 98 sågs gott om varroa i samhället igen. Nu kunde även en del vinglösa bin observeras. Ingen bekämpning. Vid nästa tillsyn var det mycket hål i yngelklotet och Poul Erik gjorde den bedömningen att drottningen höll på att ta slut och att stilla byte höll på att ske.

I juni var yngelklotet stort och fint igen, men med den gamla drottningen kvar. Varroakvalster kunde inte ses. En intressant observation var att inte en enda drönare kunde ses i samhället.

I augusti behandlades samhället med myrsyra och kvalstren räknades. Det visade sig vara det samhälle som hade mest kvalster. Det är återigen invintrat på två lådor.

Observationerna av samhälle 482 (drottning 482:s samhälle) ger anledning till funderingar kring kvalstermängd och immunförsvaret hos bina. Detta är ett tydligt exempel på att motståndskraften mot sekundära infektioner är viktigare än att hålla nere kvalsterantalet. Om virusmotstånds-kraften finns, verkar kvalsterantalet fortsätta att stiga till en nivå då tydligen en aktivare bekämpning av kvalstret sätter in från binas sida och kvalsterantalet sjunker, varefter det stiger igen, och bina kommer så småningom in i en starkare bekämpningsfas igen.

Om bina tillåter kvalsterantalet att stiga tillräckligt mycket kan allt drönaryngel bli infekterat, och då bina sätter igång bekämpningen rensas detta ut, varför samhället vid vissa tillfällen innehåller inga eller få drönare. Detta är naturligtvis bra ut genetisk synvinkel. Ett sådant samhälle sprider i en naturlig population inte sitt arv vidare i någon större utsträckning.

Det är de samhällen som tillåter endast en lägre kvalstermängd som kommer att ha mest drönare. Det är därför dessa som kommer att påverka den framtida bistammen mest, och i positiv riktning. Detta naturligtvis under förutsättning att ingen bekämpning av kvalstret sker. Och detta kan naturligtvis bara ske om bina har ett bra immunförsvar och är motståndkraftiga mot sekundära infektioner och virus. Annars dör de ju om man låter bli att bekämpa kvalstret.

Poul Erik bekämpade i augusti 1998 med en Krämerplatta indränkt med ordentligt med 85%-ig myrsyra. Han vägde plattorna före och efter och konstaterade att uppemot 250 ml hade avdunstat per samhälle under den 14-dagars period som behandlingen pågick. Han placerade plattan över ramarna med luft över och under plattan, samt såg till att det blev tätt uppåt. Det fanns yngel kvar i samhället. Varroagallren samlade upp kvalster i tre veckor, för att få med också dem som dog inne i de täckta yngelcellerna.

Nu skedde bekämpningen på bistarka samhällen på två lågnormallådor. Alla Poul Eriks bin är normalt så bistarka på hösten att de måste invintras på två lådor. Enda undantagen är de som startats som avläggare samma år. De invintras på en låda.

Det finns endast en undersökning som jag känner till, som jämför effektiviteten hos Krämerplattor vid enlådors- och tvålådorsbekämpning. Den finns beskriven av Ingemar Fries i Bitidningen 1994, sid 301. Av den framgår att effektiviteten är väsentligt lägre vid bekämpning på två lådor jämfört med på en. Den var närmare 50%, jämfört med 90% på en låda.

Som man kan se av tabell 1, hade med största sannolikhet Poul Eriks bin inte mer kvalster i genomsnitt än vad biodlare brukar kunna samla upp efter sin årliga bekämpning på hösten.

Eftersom avdunstningen av myrsyra var så stor i Poul Eriks samhällen, kanske effektiviteten ändå kan beräknas till ca 60%. Det genomsnittliga nedfallet av kvalster kan kanske sättas till ca 700 från hans samhällen. Då kan man kanske säga att det verkliga antalet kvalster låg mellan 1000 och 2000 i genomsnitt. Om hans bin kan betecknas som varroatoleranta så skulle alltså detta antal kunna vara ett mått på den "naturliga" mängden kvalster i varroatoleranta samhällen. Det ligger i linje med det antal jag diskuterade i BT mars ­98. Antalet verkar t o m något mindre här.

Nu är det dags att berätta lite om försöksverksamheten i Israel. Men först lite fakta om landet. Israel är ett litet land, i yta räknat ungefär som Småland. Idag är antalet medborgare ca 6 miljoner, varav 1 miljon är araber och 5 miljoner judar. Det finns ungefär 100.000 bisamhällen fördelat på ca 400 biodlare. Det blir ungefär 250 bisamhällen i genomsnitt per biodlare, jämfört med Sveriges 7. Vi har kanske 80-90.000 bisamhällen fördelade på 12.000 biodlare.

Bisamhällena finns så tätt i Israel att det finns särskilda bestämmelser för placeringen av bigårdar. De får inte placeras närmare än en km från varandra. Vid vandringar till citrusodlingar får de dock placeras närmare. Man måste ansöka om tillstånd för bigårdar och betala en viss avgift per bisamhälle som en slags skatt.

Rammåttet är 10-ramars Langstroth i vita lådor. Varför lådorna är vita förstår man snart. Hettan kan bli svår på sommaren. 1998 har i det avseendet varit extremt. I Galiléen fanns det t o m samhällen som dog av värmen. De hade svårigheter att få tag på vatten att kyla av sig med.

Biodlingssäsongen i Israel är uppdelad i två utvecklingsperioder per år och två lågsäsonger, då bistyrkan är som lägst. Bistyrkan är som lägst i januari/februari och juli/augusti, precis innan utvecklingen börjar igen. Vårutvecklingen börjar i mars med ett tidigt citrusdrag i april. Så följer ett blomdrag ytterligare något senare. Därefter går bistyrkan snabbt ner i juli/augusti, varefter en liten uppgång sker igen, speciellt i de områden där man har eukalyptusträd. Den uppgången blir inte lika kraftig. Oktober, november och december används ofta till att odla drottningar och göra avläggare. Stödfodring med socker behövs inte normalt, men kan behövas vissa tider till avläggare och svaga samhällen.

Idag används italienska drottningar från Australien i stor utsträckning. De är billiga och lätta att få tag på, men som det verkar, inte de mest idealiska av flera orsaker. De har mycket yngel hela året, upp till 7 ramar yngel under lågsäsong-erna. De är känsliga mot trakékvalster och även som det verkar viruskänsliga i samband med varroakvalster.

Man prövar olika typer av bin på sin forskningsstation förutom de italienska: karpatiska, kaukasiska, krainer, buck-fast och numera även svenska bin, som man kallar dem. De svenska bina är av typen Elgon. Buckfast och Elgon har bara ca 3 ramar yngel under lågsäsongerna, vilket man såg som positivt, både ur varroautvecklingssynpunkt och vad det betyder i större självförsörjningsförmåga under lågsäsongerna.

Jag besökte den störste buckfastodlaren i Israel, Yoram Paz och hans kompanjon Anna. Hon kommer ursprungligen från Ryssland och kunde ingenting om biodling då hon kom. Idag är hon en skicklig inseminatör.

Yoram producerar själv inte så mycket honung. Han har satsat på att sälja drottningar och drottningpuppor. Under högsäsongen säljer han ca 400 drottningpuppor om dagen. Biodlare kommer och hämtar mogna puppor. De transporteras liggande i olika lager i en vanlig pappkartong med bomull mellan de olika lagren. Yoram använder avelsmaterial från Paul Jungels i Luxemburg.

Yoram Paz är också en av de få certifierade honungstapparna i landet. Det finns 6-7 st. Han tappar ungefär 300 ton om året, mest från andra biodlare.

Förutom torkan och hettan under vissa perioder finns det också andra problem än varroa- och trakékvalstren. Myrorna är mycket besvärliga i Israel. Likaså den orientaliska getingen. För att fånga den har man speciella fällor i varje bigård. Och man fångar hundratals i varje fälla.

Det största problemet i Israel just nu är dock varroa-kvalstrens allt större resistens mot fluvalinat, som är det aktiva kemiska ämnet i Apistan.

Effektiviteten i bekämpningen blir inte den bästa tack vare den ökande fluvalinatresistensen. Där denna resistens är som störst har man också märkt sämre effekt också av andra medel. Man bekämpar två gånger om året, då samhällena är som minst i januari/februari och i juli/augusti. Vid bekämpningarna kan man på de första dagarna av bekämpningen samla ihop 1000-2000 kvalster. Det är alltså de kvalster som sitter på bina. Man kan räkna med att minst lika mycket finns i ynglet. Om man inte skulle göra en av dessa halvårsbekämp-ningar kan man räkna med att en stor del av samhällena kommer att bryta ihop då nästa lågsäsong kommer.

På hösten 1997 inledde jag ett samarbete med forskningsstationen och Chaim Efrat då jag skickade ett antal drottningar dit. De var intresserade att testa bina under sina förhållanden avseende eventuell varroatolerans och om de är användbara där.

Att i kylan i november öppna några bisamhällen här hemma, leta reda på drottningarna och bura dem för att sedan sätta de drottninglösa samhällena under andra viseriktiga, var en helt ny erfarenhet. Det gick bra, men man fick arbeta fort i kylan. Det var jag och Stig-Åke Gerdvall som bidrog med drottningar på detta sätt.

Drottningarna anlände till Israel i november. De tillsattes i stora samhällen, inte i avläggare. Ganska snart efter att de var äggläggande larvade man om efter dem. Ungdrottningarna parades med italienska drönare och tillsattes i fullstora samhällen också de. Det blev till slut 11 samhällen som kom att ingå i det första inledande testet i Israel. Bland dessa 11 ingick de två originaldrottningarna, kallade E1 och E3. Ytterligare en originaldrottning ingick från början, men den blev puckelynglande ganska omedelbart efter ankomsten.

Testsamhällena placerades alla i samma bigård. Där fanns också ett antal andra samhällen, som kan betraktas som kontrollsamhällen. I januari/februari då alla andra samhällen behandlades mot varroa fick inte testsamhällena någon behandling. Vårutvecklingen var fin i testsamhällena och de gav en bra skörd på citrusdraget, senare också på huvuddraget. Humöret på samtliga samhällen var mycket bra. Inget av samhällena försökte svärma.

I augusti efter det att alla andra samhällen åter behandlats mot varroa, tog man från varje testsamhälle ca 2000 bin, som dödades med eter. Därefter åtskildes de kvalster som satt på bina och räknades. Testsamhällena var vid denna tidpunkt jämförelsevis mycket bistarka och gav intryck av att vara friska.

De andra samhällena, som behandlats, uppvisade olika slags yngelproblem och flera hade också s k vinglösa bin. I två av testsamhällena såg man några vinglösa bin, i ett dottersamhälle till E3 och i ett dotterdottersamhälle till samma originaldrottning. I det samhället hade bina bytt drottning själva. Värdena för det samhället är placerade längst ner inom parantes i tabell 2. Värdena i tabellen är återgivna med tacksamt tillstånd av Chaim Efrat.

Chaim Efrat betecknade resultatet som mycket lovande. Han ville gärna fortsätta samarbetet och utöka testverk-samheten. Han påpekade också att om testsamhällena hade varit av samma sort som deras andra samhällen hade han förväntat sig att 70-80% skulle ha varit döda i augusti. Resten skulle ha varit på gång mot samma mål. Och honungsskörden skulle ha blivit mycket mindre.

Drottning E1 härstammar från F100 kombinerad med en teoretisk 50%-ig monticolakombination varefter nästkommande parning gjorts med N01-arv. Drottning E3 härstammar från N01 kombinerad med en kombination med endast lite monticola men med mer sahariensis. Nästkommande parning gjordes med F100-arv. Systrar till E3 i Sverige är det inte riktigt samma "fart" på, och de städar inte bottnen lika bra som systrar till E1. Kanske kan detta ha betydelse för tolkningen av resultaten i tabellen. F100 är nog den moderdrottning som visade intressantast resultat från Bornholm (F200 på Bornholm är en dotter till F100).

Varför visade även italienskparade Elgondrottningar låga kvalstermängder, E3-döttrar t o m lägre än modern? Observationer av drottningferomonernas betydelse kan visa på att förklaringen ligger i att även hos döttrarna styrdes produktionen av drottningens feromoner bara av Elgon-gener. Döttrarna var 100% "rena" Elgon.

E3-drottningen hade inget arv av F100 (det fanns i hennes parning, dvs i hennes arbetsbin), och det fanns mycket mindre med monticolaarv i henne än i E1. Var det därför hon hade mer kvalster? E3-döttrarna däremot påverkades i sin feromonproduktion av F100-arv, eftersom E3 var parad F100.

Kan det även vara så att de italienska drönarnas påverkan visserligen inte var så stor, men ändå till en viss del, eftersom en av E3-döttrarna uppvisade några vinglösa bin, även fast mängden kvalster var lägre än i modersamhället. I dotterdottersamhället hade det italienska inflytandet ökat och kvalstermängden också. Likaså där fann man några vinglösa bin. Men även dessa samhällen där några vinglösa bin upptäcktes gav ett starkt och friskt intryck.

Kvalstermängderna i Israel i Elgonsamhällena låg på i genomsnitt 88 kvalster/2000 bin. Om antalet bin i samhällena vid detta tillfälle var ungefär 25000 (israelisk bedömning), det var lågsäsong, skulle antalet kvalster på bina ha varit ca 1100 i snitt. Eftersom samhällena hade en viss mängd yngel fanns kanske lika mycket kvalster i ynglet.

Kanske 2200 är ett bra riktmärke för antalet kvalster i Elgonsamhällena vid provtillfället. Det ligger i linje med antalet kvalster i Elgonsamhällena på Bornholm och med det antal jag diskuterade i artikeln i BT mars 98. (De värden jag diskuterade där kom från en doktorsavhandling av Rémy Van-damme.)

Om man räknar om värdet 88/2000 bin till antal kvalster/100 bin får man värdet 4,4. Detta är ett värde som passar väl ihop med de siffror som E H Erickson, A H Atmowidjojo och J Hines fått i sina undersökningar som redovisas i artikeln Can We Produce Varroa-Tolerant Honey Bees in the United States? i American Bee Journal, nov 98, sid 828.

Författarna redovisar olika ansträngningar att åstadkomma varroatoleranta bin. Alla inbegriper uteslutande av bekämpning av kvalstret. Samhällen får gå under. De som överlever används för att producera nya samhällen. Att lägga märke till är också att detta skett i södra USA, där det afrikaniserade biet kan vara inblandat. Författarna påpekar dock att alla samhällen som ev uppvisat afrikaniserat oönskat beteende selekterats bort. Reflektionen blir ändå lätt att afrikanskt arv också här bidragit till det lyckade resultatet.

Resultaten från både Bornholm och Israel visar vad gäller kvalstermängden en stor individuell variation, också inom systergrupper. Det finns mer än ett sätt att tolka detta förhållande. Antingen är den genetiska variationen ganska stor också inom systergrupper. Eller också är samhällena inne i olika bekämpningsfaser av kvalstret.

Hos vissa samhällen har kanske inte en speciellt aktiv bekämpning med åtföljande utrensning av angripet yngel ännu satt in. Därför är kvalsterantalet högre i de samhällena. Andra samhällen har kanske nyss avslutat en aktiv period av bekämpning och har ett lägre kvalsterantal.

Sannolikt kan det riktiga förhållandet vara en kombination av de två alternativen ovan. På grund av testresultat som de i tabell 1 och 2, så kan den genetiska variationen mellan samhällen verka vara större än vad den i verkligheten kanske är.

Den aktiva bekämpningen från binas sida kan naturligtvis också innebära en aktivare kroppslig rensning från varandra, inte bara utrensning av angripet yngel, som är det som observerats i aktuella Elgonsamhällen.

Det som skulle kunna vara fallet och som jag här spekulerat i är att bina har olika beteenden mot kvalstret beroende på hur stort kvalstertrycket är i samhället och att kvalstergränsen för ett förändrat beteende är olika hos olika samhällen. Olika samhällen "tolererar" olika mängd kvalster innan de mer aktivt bekämpar det.

Olika observationer ger vid handen att drottningens feromoner spelar en viktig roll i Elgonbiets eventuella varroatolerans.

Framför allt är det observationerna av ändrade beteende hos samhällen så snart de accepterat den nya Elgondrott-ningen de fått och hon hunnit sätta igång sin feromonproduktion ordentligt.

I Skåne finns ett exempel på detta. En drottningodlare gav en kvinnlig biodlare med endast något bisamhälle kvar en ny drottning. Hon hade förlorat resten av sina bisamhällen under vintern p g a den nyanlända varroan. Hon visste inte att det var en Elgondrottning hon fick. Det stackars samhället hon hade kvar stod och stampade som en liten avläggare mitt i sommaren nu i somras. Utan att ha blivit ombedd om det ringde hon en liten tid efter tillsättningen och omtalade glatt att samhället ändrat beteende omedelbart efter tillsättningen.

En annan biodlare som fått en Elgondrottning av mig lade buren ifrån sig på ett kuptak en stund innan tillsätt-ningen. Bredvid låg en annan drottning i sin bur. Då han vände sig om igen efter en liten stund var buren med Elgon-drottningen täckt med bin som uppenbarligen drottningens feromoner lockat till sig. På den andra buren satt endast ett fåtal bin.

I somras odlade en annan biodlare ett hundratal Elgondrottningar och satte ut i apideor på sin parningsplats. Det var relativt sent på säsongen och draget var obetydligt. Elgondrottningarna fick stå kvar några veckor efter äggläggningen. Men ingen hade ännu fått egna bin i apideorna, då han kom för att hämta dem. Samtidigt hämtade han från samma parningsplats ett hundratal apideor med en annan typ av drottningar. Vid kontrollen av fodret märkte han att Elgondrottningarna alla hade gott om foder, medan övriga hade dåligt. Påverkade Elgondrottningarnas feromoner arbetsbina så att de små samhällena fungerade bättre, eller lockade de till sig flygbin från de andra apideorna?

Leif Hjalmarsson skickade sex Elgondrottningar för parning på Hasslö i somras. Tillsammans med Ulf Gröhn och Karl-Erik Tedblad hämtade han dem senare. Alla slogs av att just dessa kassetter var smockfulla med bin. Alla drottningarna var äggläggande. Det var mycket mer bin i dem än då de ställdes ut. Hade Elgondrottningarnas fero-moner lockat till sig mer bin?

Kan det vara så att mängden drottningferomoner av rätt sort bara är ett utslag av avsaknad av ett slags inavelseffekt. Har våra välavlade bin tappat i vitalitet. Är det helt enkelt bara så att monticolainslaget åstadkommit en korsningsvitalisering som inneburit en allmän immunförsvarshöjande effekt som fått verkan på t ex virusmotstånds-kraften? Det skulle i så fall i grunden egentligen inte vara frågan om någon speciell varroatolerans hos Elgonbiet, utan ett bra immunförsvar. Samhälle 482 på Bornholm kan vara ett exempel på detta.

Poul Erik gjorde ett viktigt bidrag i urvalsarbetet med Elgonbina i och med upptäckten av de samhällen som inte tolererade höga mängder kvalster, utan rensade ut angripet yngel. Samhälle E1 i Israel kan vara ett sådant samhälle som håller kvalsternivån låg, förutom att ha ett bra immunförsvar. Det hade ju inga kvalster alls vid provtagningen, liksom inte heller ett par av dess döttrar.

"Feromonobservationerna" är sådana att de ger anledning att tro att drottningens feromoner påverkar både det allmänna välbefinnandet, immunför-svaret, och speciella beteenden, som fientligt uppträdande mot kvalster i yngel och ev annorstädes.

Om det nu finns en verklig tolerans bland Elgonbina, vilket siffrorna från Bornholm och Israel antyder, är då alla Elgondrottningar "lika bra"? Det är nog ganska lätt att svara nej på en sådan fråga. Variation finns alltid. Och allt som kallas Elgon är inte undersökt. Det skulle inte förvåna mig om det finns drottningar som inte är toleranta alls, eller i alla fall i väldigt liten utsträckning. Men det vet ingen idag.

Det Elgonmaterial som undersökts verkar behöva bekämpning jämförelsevis sällan, kanske t o m inte alls.

Det kanske är så att om man alltid har ett antal nya drottningar i beredskap för utbyte, av bra genetiskt ursprung, det räcker med att byta drottning i de samhällen som uppvisar en sämre vitalitet eller tolerans. Om man inte gör det får man nog räkna med förluster av bisamhällen även om alla har Elgonursprung, men den kanske blir mindre än normala vinterförluster?

Under 1998 hade Poul Erik två Elgonsamhällen (av 200) som mitt i sommaren hade stannat i utvecklingen och som han bedömde hade problem med varroan. Ett samhälle hade en drottning som började bli gammal (med sämre feromonproduktion?) Det andra var en avläggare med en ny drottning för året. Han bytte drottningar i båda. Avläggaren fick faktiskt en syster till den som fanns där innan. För båda verkade problemen lösta i och med detta.

I oktober 1998 besökte jag och min fru Gunvi Israel. Vi hade med oss ytterligare ett antal drottningar till deras försök. Den här gången gick drottningarna kvar i sina apideor till slutet av oktober. Tillsättningarna gick bra, men naturligtvis blev det några förluster. Större grupper med drottningar är nu odlade och distribuerade till olika biodlare för utvärdering.

Vid vårt besök träffade vi också en grupp biodlare för samtal och utbyte av olika erfarenheter. Då passade jag på att överlämna ett standar från SBR, på uppdrag av vår ordf, till Israels biodlarför-bund. Sekreteraren Ezra Manela tog emot standaret. Det är ett tecken på samarbetet mellan Sverige och Israel och på fortsatt goda kontakter mellan svenska och israeliska biodlare.

---